Once upon a time på det världsomspännande nätet sträckte jag ut en hand till en annan människa. Den handen va uppskattad och på något vis så föll det sig så att personen som jag gav några omtänksamma och ärliga ord till och jag har fortsatt att ha kontakt.
Det låter kanske som att det va evigheter sedan detta skedde vilket inte är fallet, det rör sig om högst ett halvår sedan tror jag!
På något vis så är det som att vissa pusselbitar inte passar förrän tiden är mogen och ibland blir inte tiden mogen förrän man träffar på rätt person. Nu vill jag inte ta ut några händelser i förskott här... Vad som är moget eller inte, det återstår att se och om jag någonsin kommer välja den banan i livet som för mig in på att mer professionellt skriva Madeleinskt det har jag ingen aning om just nu.
Jag vet dock att tanken har funnits där och grott under många år. Jag vet att jag velat ta sats och utforska möjligheterna närmre lika länge och att jag känt mig hindrad till att ta det steget på grund av konstiga spärrar jag har inombords, spärrar gjorda av papp som jag själv satt upp och som var och en har en bit frystejp fastklistrad på sig med röda handtextade bokstäver som bildar olika kategorier. Kategorier som gjorda för att låta ens egna känslor och tankar hindra en från att ta de beslut och aktivt göra de val man behöver för att nå dit man helst av allt vill nå.
Kategori nummer 1: Mindervärdeskomplex
Kategori nummer 2: Rädsla att lyckas
Kategori nummer 3: Rädsla att misslyckas
Kategori nummer 4: Talanglös
Jag vet inte riktigt själv i vilken ordning jag markerat dom olika spärrarna med röd text på frystejp, när det skedde eller varför, jag vet bara att det är så det är och att jag därför ofta viker undan blicken i ett läge där jag skulle behöva stirra blint mot målet.
Ibland känns inte spärrarna riktigt som spärrar utan mer som knutor i bröstet. Om jag pressar mig själv över gränsen för vad som känns behagligt i olika lägen där spärrarna hindrar mig och känns som knutor i bröstet så kan jag även känna att några av knutorna löses upp lite, lite grann och jag kan andas aningens lättare och den skarpt röda texten som står nedplitad på spärrarna av papp börjar synas lite svagare och skymta mer i rosa än i rött.
Ibland är det andra personer som utan deras egna vetskap om det hjälper mig att lösa upp knutorna och just en sådan person är hon som känns som högsta vinstlotten för mig just nu. Hon som jag träffade på Internet once upon a time.
Jag sitter just i denna stund, efter tips från henne, och tittar på den här hemsidan. Alla knutor är inte upplösta än och jag vet fortfarande inte om jag vill nå just det mål som den utbildningen skulle kunna ge men jag vet att det är nånting som pockar på mig inombords och som säger mig att jag dras åt det hållet. Och jag har kommit på en sak... Att det jag behöver för att på egen hand riva isär dom där spärrarna, dom är ju faktisk bara gjorda utav papp, är trygghet. Precis den trygghet och bekräftelse som en utbildning som testar min förmåga och som berikar mig med verktyg kanske skulle ge?
Jag kom på det där efter att ha läst ett mejl som jag fått från Elisabeth. Hon heter så, hon jag pratar om. Efter att ha läst det mejlet så fick jag dels en liten gnutta självförtroende att jag inte kunde va riktigt helt talanglös i alla fall och dessutom insåg jag för första gången hur viktigt det är med verktyg, vilken skillnad det måste göra att ha kunskap om hur man bär sig åt för att skriva, om man ska skriva. Att jag förmodligen skulle kunna andas så sjuhelvetes mycket mer frisk luft om jag kunde lyckas med vad jag tror att utbildning skulle göra för mig, att lösa upp dom sista envisa knutorna och släppa flödet fritt.
Njae... Jag tänker inte ta några beslut just nu. Jag måste fortsätta suga på den här karamellen ett litet tag till, jag måste veta att jag grundar mina beslut inte bara på känslor och på tanken att kunna andas fritt eller på att jag redan känner blodet svalla av att få mer syre.
Men i mina stilla tankar funderar jag och jag undrar, märks det något redan? Har jag tagit i från tårna så hela det här inlägget sprack och föll platt till marken, eller hörs det andra toner nu än innan och är dom i så fall vackra?
I ett tidigare mejl ville Elisabeth dela med sig av en dikt skriven av Agneta Pleijel:
Idag har jag gått över isarna
Hög himmel, tveksamma löften
och sol. Jag tänkte: mognaden
kommer sent men den kommer
Nu packar jag böcker i lårarna,
bryter upp, väntar mig inte
just ro. Men dyrbar är tiden
dyrbar och ägnad för kärlek
Mitt hjärta är starkt, det slår
som en näve i bröstet. En dag
flyger det fritt och rakt in
i den isblåa himlen
Inget vet vi. Inget kan vi som är mänskor
vet om det som var eller det som väntar
Men om glädjen en gång hinner fram
då är den väntad, vi är beredda
Jag hör i musiken en ton, den stiger
och faller. Envis som solen och envis
som jorden lever den i mitt hjärta
och vägrar låta sig tystas
Jag kan läsa in så otroligt mycket av mig själv i den dikten och den träffar an på flera olika punkter av mitt liv och det är väl där jag står idag också. Hela mitt liv just nu går ut på att lyssna på den där tonen i mitt hjärta och att vänta på att den ska ljuda högre så jag tillslut får reda på vad den betyder...
Så vad stod det då förresten i det där mejlet som va så spektakulärt? Vad var det för världsomvälvande insidertips den där journalisten Elisabeth kunde bidra med? Vad var det som gjorde att Pladder-Madde helt plötsligt fick fler än en pusselbit att falla på plats?
Svårt att svara på. Men jag tror mest det va bara den enkla självklarheten i hennes ord. För henne va inget av det svårt eller komplicerat, för henne fanns kunskapen så fullständigt uppenbart i ryggmärgen.
Och hon både va och kändes trygg.
Är glad att du tyckte om dikten.
Om din text: Det är bra! Du har ett avspänt förhållande till språket. Det märks att du skriver mycket och gärna. Med "bra" menar jag både att det flyter och att jag får en känsla av vem människan bakom orden är. Och det gillar jag - ju mer personlighet man kan mejsla fram genom ordval, meningsbyggnad och pauser - desto mer får läsaren en känsla av avsändarens tanke och hjärta och vilja.
Språk är ett evighetsarbete. det kan alltid förändras och förbättras. I journalistik ska man ju alltid tänka på begriplighet i första hand. Och så ska en journalistisk text svara på frågorna När, Var, Hur, Vem, och Varför.
Men jag vill gärna ha personlighet.
Skulle jag ge dig några konkreta tips, är det
- tänk på att variera meningarnas längd. Hur lång kan en mening vara? Hur kort?
- tänk på att variera sättet du börjar en mening på. Kan man inleda en mening på något annat sätt än det första du kommer på?
När du skriver mer journalistiskt, fundera på vilken genre du vill skriva i. Ska det vara en kort notis, en intervju, ett reportage? I notis vill man kanske ha det viktigaste först. I intervjun vill man få en känsla av talspråk eller av vem människan är som intervjuas. I ett reportage vill man gärna ha en beskrivning av plats, doft, synintryck, porträtt och kanske egna tankar hos dig som skriver. I en krönika kan du ge dina tankar fullt spelrum, eftersom alla vet att krönikeformen är personlig. Men det här är allmänna tips.
Om du vill utveckla ditt språk till att bli mer Madeleinskt: tänk på författare du tycker om. Hur skriver de? Vill du koka ner texten så att bara de betydelsebärande orden finns kvar, eller vill du ha ett flöde som liknar tankarnas snabba växlingar.
Exempel på författare som kokar ner: Hemingway, Tranströmer (poesi)
Författare som flödar: Virginia Woolf (kolla böckerna Mrs Dalloway eller Orlando), Daniel Sjölin
Förresten - en fullständigt genialisk spåkbehandlare är 25-åriga Martina Lowden. Låna hennes bok "Allt" på biblioteket. Jag blir väldigt inspirerad av henne.
kram!
/E