...ord är som balsam för själen! Så otroligt tillfredställande att läsa en läkares mycket sunda och klarsynta syn på dessa frågor.
Saxat från NT:s hemsida (idag den 2/4):
Läkaretiken är inte i fara
Jag har i flera fall gått emot försäkringskassan och sjukskrivit patienter då de fått avslag på exempelvis förlängning av sin pågående sjukersättning, skriver Björn Carlsson, specialistläkare i allmänmedicin, Gusum.
Henrik Lund, NT 11/3, uttrycker frustration över försäkringskassans agerande mot en del av de försäkrade. Jag kan lägga mer ved på brasan men också minska oron för läkaretiken kring sjukskrivningarna.
Före några år in på 2000-talet hände det i stort sett aldrig att försäkringskassan gick emot mina förslag om sjukskrivning eller sjukersättning. Nu sker det för mig obegripligt ofta. 2002 bestämde sig s för att sjuktalen skulle halveras före utgången av 2008. Den nya regeringen kör på i samma spår och hetsar fram nya regler som man genast tvingas backa på på grund av dålig förankring inom alla väljargrupper. Mitt i allt detta ska så försäkringskassan omorganiseras (för försäkringskassans skull eller för att man tänker minska antalet anställda med tio procent?).
Jag har under ganska lång tid arbetat som privatläkare men också som hyrläkare ute i landet samt ett par år varit anställd i landsting. Nu privat igen emedan jag inte kunde upprätthålla den professionella självständigheten som så lätt far illa inom stora organisationer.
Jag tror att läkare som inte har makt över sin tidbok förlorar kraft att agera. Tråkigt nog så nödgas jag ta emot patienter vilka, som jag uppfattar det, blivit överkörda av försäkringskassan såtillvida att de till följd av sjukdom är arbets-oförmögna men ändå fått avslag på sjukersättning och bemötts med misstroende i stället för erforderligt stöd. Regeringen talar nu i dunkla ordalag om rehabiliteringsprocesser. Bland annat avser man att stärka företagshälsovården - dock utan att lagstifta om att alla anställda ska ha tillgång till en sådan.
Intyg till försäkringskassan är ett oerhört tidskrävande arbete för läkaren, så ock för patienten. Belastningen ger även upphov till stridigheter mellan primärvård och specialister - där bägge parter värjer sig - den kräver samrådsmöten och skapar policydokumentförfattande så till den grad att vissa patienter hamnar helt mellan stolarna. Hur ska den utsatta patienten då göra? Hur ska en läkare som inte har erforderlig tid kunna vara en patient behjälplig mot orimligt handlande från försäkringskassans sida? Ska man kunna utöva sin profession så behövs tid och luft i det system där man arbetar. Nu, återigen privat verksam, kan jag styra över tidboken och ge patienterna tider för återbesök.
För vissa sjukersättningsärenden behövs 3-6 besök innan jag har tillfredsställande underlag för att kunna skriva ett adekvat intyg åt en för mig tidigare okänd patient. I bästa fall har jag lyckats tydliggöra patientens omständigheter. Jag har i flera fall gått emot försäkringskassan och sjukskrivit patienter då de fått avslag på exempelvis förlängning av sin pågående sjukersättning. Skälet till att jag gör det är att dessa patienter helt klart är oförmögna att arbeta. Kanske det inte alltid lyckas, men jag försöker i alla fall. Jag har aldrig i ett intyg gjort något uttalande som är mot min vilja eller mening, ej heller blivit hotad.
Att inte bevilja sjukpenning till dem som behöver det är allvarligt och kontraproduktivt. De som får avslag är ofta arbetslösa, lider ofta av kroniska smärttillstånd, ångest, sömnstörning, nedstämdhet och på grund av sin sjuklighet har de ännu svårare att resa sig och återhämta sig om de till råga på allt nekas sjukpenning. Den som inte bemöts med respekt tappar snart sin självkänsla och i slutänden sin självrespekt. Däri ligger det kontraproduktiva. Självrespekt är kanske det mest fundamentala i begreppet livskvalitet.
Varje dag tvingas ett stort antal försäkringstagare att förtvivlat sitta och fila på överklaganden eller försöka boka läkartider som inte finns att få - i stället för att med försäkringskassans stöd, hjälp och respekt kunna blicka framåt och ta tag i de egenåtgärder som kan stå till buds för att förbättra sin hälsa - såsom motion, viktreduktion, specifik träning, vila, bryta en destruktiv livsstil etcetera. Sjukskrivning medger möjlighet till återhämtning och rehabiliteringsåtgärder och att under den perioden få försäkringspengar för att klara hyra och mat är väl inte orimligt. Att ställa krav på den försäkrade om aktiv medverkan är lika rimligt.
Beträffande Henrik Lunds oro för att kliniskt verksamma läkare ska bli försäkringskassans handgångna, så tror jag inte att det är någon fara. De flesta av oss har gått en tvådagarskurs i försäkringsmedicin arrangerad av försäkringskassan. Vi fick en fjärdedelslång blyertspenna i avskedsgåva; den skulle symbolisera faran av heltidssjukskrivningar. Faran var redan bekant. Att statistiken inte ser så bra ut, det vill säga med så många sjukskrivna, är naturligtvis illa. Men en läkare arbetar med enskilda individer och kan inte överge dessa för att förbättra statistiken. Läkarkåren håller fanan högt, men vi arbetar för mycket med fel saker. Sjukskrivningsprocessen är en sådan sak, men dessvärre går det inte att lämna över bedömningarna till någon annan yrkeskategori. Jag anser att det är den som har sett patienten och undersökt henne som kan bedöma sjuklighet och arbetsförmåga.
Björn Carlsson specialistläkare i allmänmedicin Västrums läkarmottagning, Gusum