Igår trodde jag att jag inbillade mig när jag kände mig lite, lite bättre. Att jag önskade så mycket att jag skulle känna mig bättre att jag gjorde det. Idag vet jag att det inte är inbillning.
När jag tog Acetarsolsupparna första kvällen gjorde det fruktansvärt ont. Införandet va hemskt och natten efteråt lika hemsk den. Jag vred och vände på mig och visste inte vart jag skulle ta vägen för det va sån fruktansvärt obehaglig känsla när tarmen sög upp medicinen, den väldigt starka medicinen! När jag skulle ta medicinen igår igen gruvade jag mig otroligt mycket innan. Det gjorde ont att ta den och det va obehagligt efteråt men det va stor skillnad mot första kvällen, det kändes som sagt mycket bättre redan. Idag ser Björn på mig att jag mår bättre t.o.m.
Det va nån kvinna som skrivit till Michis på hennes blogg om Homeopati. Hon tog förmodligen fel på blogg och person för det hon skrev lät som det va skrivet till mig. Hon skrev att hon hade läst att jag hade nån slags problem med tarmen (!) och undrade i all välmening om jag inte borde prova Homeopati... Tror INTE jag skulle märka en klarförbättring efter två dagars behandling med någonting den lilla damen skulle ha att erbjuda mig!
Skönt i alla fall att jag känner en förbättring! Jag är ju inte helt frisk och mår helt bra än men en förbättring av två dagars behandling bådar ju gott! Blev lite orolig igår. Eller det har jag ju varit hela tiden men igår började jag på allvar tvivla på mitt beslut att inte lägga in mig. Tänk om jag inte får behålla ändtarmen tillslut heller! Vad händer då? För det första får jag förmodligen tillbaka stomin igen. Jag vet att det går att leva med stomi, det går till och med att leva jäkligt bra med den! Samtidigt har jag nog nästan aldrig upplevt sån lycka som när jag blev av med den. Ni som läste min blogg redan då i begynnelsen, eller har läst tillbaka i tiden vet vad jag menar. Jag va nästan euforisk i kanske en månads tid, om det inte va ännu längre efter IRA-operationen. Trodde inte att jag hade mått så dåligt av att ha påsen att jag skulle bli så glad att bli av med den...
Ibland kommer jag att tänka på saker i vardagen som är positiva med att inte ha stomin, påsen på magen. Ska försöka komma ihåg dom så gör jag en lista här och nu:
1. Att ligga på magen!!! Innan jag fick stomin sov jag ALLTID på magen, det va hemskt att vänja mig vid att inte kunna det när jag fick stomin och underbart att kunna göra det igen. I stort sätt varje gång jag ligger på mage nu (varje dag) säger jag det till Björn "jag ligger på mage!".
2. Att ha mer frihet med kläder. Köpte ett par jeans för några månader sedan, tänkte inte nåt särskilt på det förrän jag använde dom första gången. Gjorde mig så snygg jag kunde tog på mig klackar och Björte och jag promenerade ner mot Pappa Grappa där vi skulle fira Micke och Gunilla. På vägen ner kom jag på att de tajta (ostretchiga) jeansen skulle jag aldrig ha kunnat ha om jag hade haft stomin.
3. Att kunna ta en dusch hur och när jag vill utan att behöva balta med påsen! Det här va första gången som jag tänkte säga "påshelvetet" och det säger en del om vad jag tyckte om att duscha med påse! Antingen fick jag se till att påsen inte blev blöt och det resulterade i en duschning som bara va till för att bli ren så snabbt som möjligt, ingen njutning WHAT SO EVER! Eller så fick jag byta hela stomibandaget direkt efter duschen och det kändes bara jobbigt varenda gång! Det va inte alltid så jobbigt egentligen, jag va ju så van så det gick oftast på ett kick men ändå, bara det där extra jobbet...
4. att slippa läckage. Jaha där fick jag med nåt ni inte hade en aning om people! Inte ni som inte vet så mycket om att leva med stomi i alla fall. Skriver efter listan om vad läckage är och varför man får det.
5. Att inte ha riktigt lika mycket restriktioner med maten. Jag har provat att äta en del saker som jag inte kunde äta innan och det har gått finemang, förutom mango som fanns i en yoghurt jag åt, det kände jag hade svårt att passera genom systemet.
6. BADA, BADA, BADA!!! Har inte badat än men jag LÄNGTAR!!! Visst det gick att bada med påse också men det va lite bök tyckte jag. Jag hade bikini med ett linne över och så vek jag upp påsen under linnet. Så fort påsen fylldes på så gick jag i avskildhet och bytte påsen (bara påsen, inte plattan eftersom jag hade tvådelat bandage så kan man göra så) till en ny tom och fräsch påse. Det kräver ju för det första att det finns nån avskild plats att uppsöka och för det andra så blev det rätt styrigt att hålla på med. Frågan är hur det kommer gå UTAN påsen! Jag behöver ju en toa rätt vad det är! Vi får bada på ställen med toa helt enkelt...
Det finns massa mer positiva saker men nu orkar jag inte skriva på den här listan längre!
LÄCKAGE:
Jo man kan få läckage. Så här är det, ett stomibandage består av två delar, en platta som man klistrar (den är självhäftande) mot huden och en påse som ska fånga upp avföringen. Plattan och påsen kan sitta ihop eller vara tvådelad. Jag använde tvådelat. När man får läckage så innebär det att avföring kryper under plattan som sitter klistrad mot huden och tillslut så läcker det utanför. Kul? Nej. Dom allra flesta som har stomi får uppleva det. Jag fick mitt första läckage när jag låg på Huddinge efter att jag tagit bort tjocktarmen akut och inte visste NÅGONTING om att ha stomi, helt plötsligt hade jag det bara. Jag låg i min sjukhussäng, fick läckage på natten, ringde på klockan så en sköterska kom och hjälpte mig att göra rent och byta stomibandage och sen va det ingenting mer med det. Jag somnade om, tacksam för att ha fått hjälp och för att ha lärt mig hur man gör när man får läckage. Dagen efter pratade personalen med mig om att det va rent otroligt att jag hanterade allt så bra, nu i efterhand kan jag också se det...
Vartefter så lär man sig ju hur man ska göra när man bandagerar och lär sig olika trick för att plattan ska fästa så bra som möjligt och då får man nästan aldrig läckage. Jag fick dock problem med väldigt många läckage efter att jag fick opereras igen, denna gången för sammanväxningar i magen. Efter den operationen fick jag läckage flera gånger per natt!!! Inte på dagen för då va man ju så uppmärksam på att allt satt som det ska och började det synas att det va på väg att bli läckage så bytte jag bandaget innan det hann hända.
Som tur är finns det så bra hjälpmedel så då fick jag en "tätningspasta" som jag tätade runt stomin med innan jag satte på plattan, det gjorde att det inte kunde komma (det kunde ju komma under ändå men de förhindrade det) nån avföring under plattan och förhindrade därmed läckage. Det va också då som jag bytte till tvådelat bandage för det tyckte jag funkade bäst på mig. Samtidigt kom jag själv på att det bästa sättet att få plattan att fästa stenhårt på huden (vilket är det man vill) va att blåsa med hårblåsen på den innan. Jag blåste plattan så varm att jag nästan brände mig när jag klistrade på den på magen och sen satt den som berget! Efter det funkade det i stort sett perfekt! Under Björns och mitt förhållande, vi hade varit tillsammans i 1 år och tre månader när jag tog bort stomin, fick jag läckage tre gånger tror jag. Kanske fyra. Det är i alla fall fullt acceptabelt och som ni alla redan visste så hjälper det att ha världens bästa pojkvän! När jag skulle berätta för honom första gången om att man kunde få läckage så va jag asnervös!!! När jag fick läckage sista gången innan IRA-operationen gick jag in i badrummet och Björn ropade från sängen "kan jag göra nånting, ska jag hämta nåt åt dig?"... Fatta vilken lycka att dela livet med den killen! =)
Jaha så har ni fått lära er lite om att leva med stomi då! För er som tyckte att det va för magstarkt kan jag bara säga att mitt liv har varit rätt magstarkt. Jag vet att en del är känsliga och inte vill höra om olika saker men då går det ju bra att sluta läsa. Det jag kan säga om sådana personer är:
1, jag dömer ingen, alla är vi känsliga för olika saker och det är bara så det är.
2, det är otroligt synd om dessa personer när det är de själva som drabbas för dom har ofta svårt att hantera det då. På min blogg kan man välja att sluta läsa om man är för känslig, i livet kan man inte det.
Kan väl säga så här också... Om någon i min närhet säger att den inte vill höra, inte vill veta, att den är känslig för att prata om sånt så har jag förståelse för det. Jag behöver inte pracka på den personen mina upplevelser då. Men ärligt talat så kan jag inte låta bli att ta lite illa upp ändå. Vem gav mig ett val liksom? Ingen. Jag hade inget val, ett, tu, tre så låg jag på ett operationsbord och vaknade upp från operationen med en påse skit på magen. Jag hanterade det för att jag va så illa tvungen men jag va inte så himla okänslig från början. Jag hatade när stomin lät när jag skulle äta t.ex. Jag ville spy. Tyckte det va vidrigt att äta och skita samtidigt. Jag vet att jag är grov nu, kanske onödigt grov men det va precis så jag kände och så jag sa också. Det va mamma och Hasse som fick ta emot det då och försöka få mig att acceptera det.
Nu kom Björn in och sa "du skriver inte ihjäl dig nu va?"... Kanske dags att lägga ner, hihi!
Ja ni kanske också märker att jag mår bättre? Fingrarna dansar över tangenterna! ;-)
Inlägg
